“Bestigningen av berget Karmel och Själens dunkla natt bildar en enhet. Bestigningen talar om det som människan gör. Själens dunkla natt beskriver samma väg, men vad Gud gör med människan. Bestigningen handlar om människans ansträngning. Dunkla natten talar om hennes passivitet. Bestigningen svarar på frågan: vad måste jag göra? och Själens dunkla natt: vad måste jag låta Gud göra? Det centrala i Johannes av Korsets lära är att Gud alltid är närvarande, alltid utgångspunkt, alltid centrum, alltid mål. Ständigt återkommer de kända orden “i jämförelse med Gud”. Radikaliteten i hans askes har sin grund i hans ovillkorliga behov att “jämföra”. Men samtidig gör detta hans askes enkel och självklar. Den radikala askesen är inte hård, eftersom den inte innebär att man ger avkall på något, utan istället väljer något bättre. Man föredrar ständigt det bästa.” Ur Wilfrid Stinissens introduktion
