Under pseudonymen "En munk från östkyrkan" utkom på 1900-talet en rad böcker där kristna från många olika traditioner kunde känna igen sin egen längtan, en tro som tilltalade starkt. Bakom pseudonymen dolde sig Lev Gillet (1893-1980), en av det förra seklets mest inflytelserika och på samma gång gåtfulla andliga fäder, en pilgrim som vandrade mellan skilda världar och i sin person på ett utmanande sätt, i mångas ögon provocerande, förkroppsligade kyrkans enhet och evangeliets gränsöverskridande kärlek. Lev Gillets reflexioner om prästämbetet, kan sägas utgöra en sammanfattning av hela hans livshållning. Sällan har väl någon skrivit så uppfordrande och tröstande om prästens kallelse och liv. Själv präst i flera europeiska storstäder under det förra seklet talar han inkännande och närgånget till kyrkans herdar på varje ort och i alla tider. I sitt liv som präst gestaltade den anspråkslöse munken från östkyrkan en hållning ljusår från många av de ideal som är förhärskande i vår tids tal om ledarskap. Ett tal som så ofta tenderar att bli självförhärligande. Kyrkan har ingen annan präst än Jesus Kristus, skriver Lev Gillet. Några är kallade att synliggöra denna prästtjänst, men alla döpta är präster, "om vi låter oss förenas med Jesu Kristi offer och förbön som präst", som munken från östkyrkan uttrycker det.
